Camelia sover en sagornas törnrosesömn. En dag när prinsen har hittat henne under rosenbuskarna kanske hon vaknar. Det beror på om han kysser tillräckligt bra. Till dess: lev ditt liv det allra bästa du kan. Du har bara ett till skänks.
Inspirerad av andra bokbloggare, såsom Hellre barfota än boklös, vilka ambitiöst tänker satsa en tid eller ett år åt ett visst författarskap, så tänkte sig även Camelia göra likaledes. December månad har inneburit att funderingar på läsandet har blandats med pepparkakor, patétillverkning och julgirlanduppsättningar. Vad behöver jag mest just nu? Verklighetsflykt förstås! I vilken form? Var får jag den häftigaste nära-en-annan-värld-upplevelsen utan att hänfalla åt destruktiva droger, märkliga svampar och hyperventilering? Jo fantasy förstås! Det är nämligen så att i Camelias hem ägnas nyårshelgen åt Sagan om Ringen. The extended version, of course. En del per kväll med början natten före nyårsaftonen. Det är nämligen nattbio! I natt kör biografen igång. The same procedure as usual, som grevinnan säger till den lullige betjänten. I vanliga fall stupar denna dam i säng före klockan tio på kvällarna, men under nyåret då blommar camelian! Barnen sova sött och maken sover nästan lika sött i fåtöljen. Han påstår att han bara vilar ögonen, men jag hör ju tydligt hur han snarkar. Mig lurar han inte. Själv är jag i en annan värld, i Hobsala och Midgård, och håller mina favvohober hårt i handen medan de slåss mot ondskans armé. (Det är aldrig fel att få vistas i sällskap med Aragorn heller. What a man!) Jag behöver fantasy under 2010!
2010 års bokmässa i Göteborg har den tyskspråkiga litteraturen som tema – vilket låter intressant. Min böjelse för engelskspråkig litteratur kan må bra av att rätas ut en aning med inslag av författare som skriver på andra språk. Nästa år ska därför bli ett år när jag botaniserar bland de tyskspråkiga författarna.
Dessemellan kommer Camelia att fortsätta läsa allt som gör henne nyfiken. Framför allt ska allt oläst i bokhyllan plockas fram och läsas. Men – det kommer att ske i salongens dämpade sken i sällskap av verkliga människor och inte i cyberrymden. IRL lockar och drar mig allt starkare och jag känner att jag behöver en paus i bokbloggandet. Om pausen blir lång eller kort vet jag inget om i dag. Det överlåter jag åt tiden att visa. Hoppas att ni får ett riktigt härligt läsår.
Jag står här på trappen till herrgården, med maken hemkommen från Karpatien; farbror Otto har kommit hem helskinnad och kusin Olivia syns, tack och lov, inte till förrän nästa jul. Mina barn, min vördade make, Sonya och Igor vinkar åt er alla. Vi har delat ett äventyr. Nu är det dags att möta ett nytt.
Nostalgin sveper in över Camelias boningar som ekar lite extra ödsligt när kära farbror Otto har haltat hem i halkan med isbroddarna utfällda. (Han är för snål att ta en droska och min make har rest till sina släktingar i Karpatierna, varvid vårt eget ekipage är upptaget.) Nostalgi var det. Det är inte bara ett år som har runnit under broarna utan också snart ett årtionde. En sådan spatial tilldragelse måste förstås uppmärksammas och varför inte med bästa läset?
- 2000 -
Den blinde mördaren av Margaret Atwood.Vid arton års ålder blev Iris bortgift med en framgångsrik företagsledare. Nu är hon fattig, åttiotvå år gammal och bor kvar i den lilla stad som före första världskriget mer eller mindre styrdes av hennes familj. Hon klagar över sin numera opålitliga kropp och tänker tillbaka på sitt liv, i synnerhet på händelserna i samband med systern Lauras tragiska, alltför tidiga död. Tankarna rör främst romanen Den blinde mördaren, som gjorde den unga Laura Chase ökänd men också gav upphov till en sannskyldig kult. Som Iris själv säger, lever hon fortfarande i skuggan av Laura.En berättartekniskt avancerad roman som är både krävande och rolig att läsa. Berättaren är en s k opålitlig narrator och inget är som det verkar vara. Litteraturvetare har klassificerat romanen som postmodern, så här är ett utmärkt exempel på detta sätt att skriva en roman. Atwood är alltid läsvärd, men A Handmaid’s Tale som kom ut i slutet av 1990-talet är ändå min personliga favorit. (Eftersom temat är 2000-talets böcker så platsar den tyvärr inte in här. ) Den blinde mördaren finns inte längre att köpa på svenska, så ni är hänvisade till bibliotek, Tradera, antikvariat eller att införskaffa den engelska utgåvan.
- 2002 -
Om inte av Carol Shields. Reta Winters är lycklig. Hon har en kärleksfull familj. De har goda vänner och Rita är en lovande författare av lättare fiktion. Ja, hon är sannerligen välsignad – tills den dagen när hennes äldsta flicka försvinner. Dottern hoppar av universitetsstudierna och hittas så småningom sittande i ett gathörn bärande en skylt där det står ”godhet”. Alla försök att kommunicera med sin dotter misslyckas. Ritas sökande efter svar och ett sätt att nå sin dotter utvecklas till en både oroande och rolig meditation över samhället. Carol Shields dog alldeles för tidigt och därmed blev världen en aning blekare och fattigare. Hon hade så många böcker oskrivna. Allt hon skrivit håller hög klass och berättelserna har hjärta och hjärna. En fantastisk kombination som tål omläsning efter omläsning.
- 2005 -
En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz. Efter fyrtio års kretsande kring sin stora förlust, moderns självmord när han var 12 år gammal, når han kärnpunkten i traumat. Berättelsen är cirkulärt uppbyggd och börjar och slutar med hennes död. Dessemellan skildrar Oz den unga nationen Israels tillkomst och de människor som befolkar landet.Jag lärde mig mycket om livet och att inget är svart eller vitt. Amos Oz är en av de kloka människorna som förstått att fanatiker saknar humor. Romanen berörde mig djupt.
Den nigerianskfödda brittiska författarinnan Helen Olajumoke Oyeyemi gjorde sin debut 18 år gammal med Ikarosflickan . Åttaåriga Jessamy är en flicka med livlig fantasi och tycker om att gömma sig under skåp. När familjen reser till moderns släkt i Nigeria blir Jessamy vän med en flicka, TillyTilly, som gömmer sig på hennes farfars gård. Deras vänskap är intensiv och saknaden blir stor när Jessamy ska resa hem till England. Men TillyTilly följer efter och dyker upp hos Jessamy. Hon blir allt mer krävande och hotfull och ser till att Jessamy får skulden för allt som hon gör. Ingen tror förstås på Jessamy. Vänskapen med TillyTilly övergår till fasa och skräck.Här möts engelskt radhusliv och nigeriansk folklore. Ikarosflickan är en sällsam läsupplevelse. Det som imponerade mest var att en så ung flicka så konsekvent och trovärdigt skildrar en flicka med psykiska problem och beskriver hur en annan kultur hanterar dessa. Så skickligt gjort och det av en debutant. Oyeyemi har skrivit två romaner efter denna och de är lika välskrivna och spännande att läsa. I skrivande stund finns ingen bok på svenska så om ni vill läsa hennes bok får ni låna den på biblioteket eller köpa den på engelska. En mycket spännande författare som tyvärr inte fått genomslag i Sverige.
- 2006 -
Den befriade bruden av Abraham B Yehoshua.På ytan handlar det om Jochanan, professor i Mellanöstern-studier, som är gift med domaren Haifa. De har tillsammans två vuxna söner, varav en är skild och bor i Paris. Han blir bjuden på ett bröllop av en av sina arabiska studenter. Bröllopet river upp gamla halvläkta sår och han blir besatt av att ta reda på varför sonen skilde sig. Jochanan är övertygad om att sonen döljer en hemlighet och i sitt sökande överskrider han både privata och politiska gränser: mellan man och hustru, far och son, lärare och student, jude och arab.En briljant litterär kartograf som med varsam hand ritar upp våra inre och yttre landskaps skiljelinjer.
- 2007 -
Divisadero av Michael Ondaatje. Det är 70-tal och på en gård i Kalifornien finns en far, hans dotter Anna, den adopterade dottern Claire och Coop, en pojke som togs om hand som fyraåring då hela hans familj brutalt mördades på granngården. När Anna och Coop är i tonåren överraskar fadern dem i en kärleksscen vilket leder till att familjen splittras. Men händelsen binder dem också samman med gemensamma minnen. Coop söker lyckan som pokerspelare i Nevada och Claire arbetar för en advokatbyrå i San Francisco. Anna återfinns ett decennium senare i Frankrike. Hon har studerat fransk litteratur och har nu slagit sig ner i ett hus som tillhört en tidig 1900-talsförfattare, Lucien Segura. Hon engagerar sig i hans livsöde, som på olika sätt är en spegelbild av hennes eget liv, och hon förälskar sig i en man, vars far kände Segura.”Vi har konsten för att inte bli tillintetgjorda av sanningen” återkommer flera gånger i Michael Ondaatjes Divisadero. En strålande roman om flykt och om det förflutnas skuggor. Jag älskade hans poetiska språk som lägger ut drömspår i slingrande ordliga steg. Kärlek, passion, förluster och the eternal past - varje ord räknas i Ondaatjes bok. Långsam läsning anbefalles.
- 2008 -
The Sorrows of an American av Siri Hustvedt. (Den utkom på svenska 2009 med titeln Sorgesång. ) Syskonen Erik och Inga Davidsen hittar efter sin norskfödde fars död ett kryptiskt brev från en kvinna, skrivet när fadern arbetade i Minnesota under depressionen. När Erik återvänder till New York, där han arbetar som psykoanalytiker, ger han sig i kast med att läsa sin fars efterlämnade papper i hopp om att för första gången förstå hans handlingar och val. I dagböckerna ryms alltifrån kärleksbrev till fruktansvärda skildringar från andra världskriget. Under samma tid förälskar sig Erik i en kvinna, en jamaikanska som flyttat in i samma hus. Det visar sig att någon förföljer henne och hennes dotter – dessutom har Eriks syster Inga blivit uppsökt av en journalist som hotar att röja en hemlighet ur hennes förflutna (hon är änka efter en uppburen författare). Plötsligt finner sig Erik involverad i flera olika situationer där det förflutna gör sig påmint på ett omvälvande och skrämmande sätt.Siri Hustvedt som oförtjänt hamnat i skuggan av sin berömde make Paul Auster börjar äntligen få den uppmärksamhet hon förtjänar. I den här boken får vi göra en nedstigning till själens mörkaste djup, en resa som skrämmer och äcklar. Sorgesång handlar om hemligheter, ensamhet, kärlek och saknad. En underbar roman.
- 2009 -
Röd självbiografi av Anne Carson. Pojken Geyron växer upp tillsammans med sin blida mor och elake storebror. Geyron är inte som andra pojkar. Han är röd och har vingar – ett monster. Vi möter honom först i barndomen, sedan i tonåren då han förälskar sig i den lynnige känslokalle Herakles som snart lämnar honom, och slutligen i vuxenlivet då han oväntat återser sin svekfulle älskare på en resa i Sydamerika. Där, på branten av en röd vulkan, skils vi från Geyron i samma stund som han prövar sina röda vingar.Den antika myten kliver upp ur det symboliska djupet som utgör vårt kollektivt omedvetna och får en ny dräkt. Röd självbiografi är en vacker, hemsk och alldeles underbar bok. Att läsa den är som att få en dyrbar gåva till skänks i drömmen och återfinna den i sin hand efter uppvaknandet. Homeros och Gertrude Stein har en värdig utmanare i Anne Carson. En stor poet.
- 2000-talet -
Harry Potter-serien av J K Rowling. Need I say more? Sagan om den föräldralöse trollkarlen Harry vars öde är sammanlänkat med den onde trollkarlen Voldemort har trollbundit miljoner läsare, både barn och vuxna. Sju tegelstensböcker som fått läsovilliga barn att börja läsa – det är sannerligen en bedrift som alla pedagoger i världen borde hylla! Böckerna har hjälpt psykiskt sjuka människor att förstå sig själva genom sagans glasögon och kommit tillbaka till livet – ett pris från psykiatrin vore på sin plats. Jag och mina barn har slukat alla böckerna och njutit varenda sekund av läsningen. Fantasin hyllar triumfer i Rowlings böcker och hon för in mytiska element och symboler från vår kultur på ett sätt som blir helt rätt i denna fiktiva värld. Ett måste i bokhyllan.
Under mellandagarna är genomgångar av året som snart passerat en sysselsättning medan man löser upp korsettsnörningen en aning, smuttar på matsmältningsbefrämjande te och slänger mer björkved på brasan. Årets sammanfattning på det personliga planet hamnar i dagboken som göms i biblioteket på, just det ja, ett hemligt ställe, medan året som gått vad gäller litterära ting gott tål att synas i sömmarna. Här är mina fem godbitar från 2009.
”Havet” av John Banville.
Max Morden är en nybliven änkling som reser till Ballyless, ett litet irländskt samhälle, vid havet för att lindra sorgen. Här var han en sommar och minnet från den sommaren och vad som hände sköljer över honom med full kraft när han återvänder.
Det här är en tunn pärla som lågmält berättar om kärlek, minnen och förkrosselse på ett poetiskt och sparsmakat sätt. Här skrev jag om boken.
”Röd självbiografi” av Anne Carson.
Geryon är ett rött bevingat monster som lämnar sin familj och möter kärleken i Herakles skepnad. När Herakles, en iskall dagdrönare, lämnar honom när han är som mest sårbar i sin kärlek driver sorgen honom till en våldsam utveckling av hans kreativitet.
Myten om Herakles tionde stordåd med boskapsskötaren Geryon i modern tappning, presenterad med ett språk som är poetiskt komprimerat. En underbar, grym och sorglig berättelse. Eftersom det är en poet som skriver på engelska är det allra bästa att läsa den på originalspråket. Mycket försvinner i översättningen, oavsett hur skicklig översättaren är. Här skrev jag om boken.
”Hörluren” av Leonora Carrington.
92-åriga Marian bor i Mexico och är inneboende hos sin son när hon får veta att sonen och hans fru ordnat så att hon ska bo på ett ålderdomshem. Det vill hon inte alls. Hon vill flytta till Lappland. Men det är bara att packa och installera sig på det nya stället – under protester förstås. Marian och hennes likaledes åldriga vänner hamnar i en ryslig röra med psykologer, mordiska nunnor och allehanda mysterier medan jorden går mot en ny istid.
När en excentrisk konstnär skriver en roman blir det så här: en magiskt surrealistisk berättelse presenterad med bitsk humor. En helgalen bok. Här skrev jag om boken.
”The Collected Stories” av Lorrie Moore.
En novellantologi på 672 sidor av en lysande författare. Innehållet går inte att presentera eftersom det är noveller, men ett genomgående tema i Moores författarskap är kvinnans roll i samhället och relationerna mellan könen. Allt är beskrivet på en vital prosa som spritter av träffsäkerhet och humor. Här skrev jag om boken.
”Den trettonde historien” av Diane Setterfield.
Margaret får en dag ett brev från en berömd författare, Vida Winter, som vill att Margaret ska bli hennes biograf. Omtalad för sina osanningar om sig själv vill Vida nu berätta sanningen. Men vad är sanning och vad är lögn? Margaret litar inte på sin uppdragsgivare och medan biografin växer fram träder mörka familjehemligheter fram.
Det här är en bok som hyllar klassisk berättarkonst. Allt finns med: en övernaturlig känsla, ett mystiskt hus omgivet av en vacker trädgård, ett urgammalt bibliotek och lika gamla trotjänare, samt en gäckande kvinna som bär på en mörk hemlighet. Stilistiskt säkert berättad av en författare som älskar språket och traditionen. Här skrev jag om boken.
När Olivia och hennes fader Adolf har spänt för vagnen och piskat igång sina fyra hästar för hemfärd till de Dimmiga Bergen brukar farbror Otto hava för vana att komma linkande. Evig ungkarl och förfärligt om sig och kring sig. Men ett gott hjärta och välborstade skor, det har han. Alltid en Aladdin chokladask till barnen, en flaska madeira till mig och en låda sjutumsspikar till den vördade maken, (av någon outgrundlig anledning har farbror Otto bestämt sig för att maken är händig?). Han inkvarteras i den norra längan av herrgården, där det f ö spökar, vilket botas med att nämnda dam, (Camelia), släpper ned ett sömnpiller i hans kvällsdrink. På så sätt slipper han störas av gammelfarfarsfar August och den gnatiga husan Elsa som har för ovana att rassla runt de sovande i den delen av huset. P.S Farbror Otto är en rackare på att gnaga grisfötterna rena! Gårdskarlen Igor har täljt till många rediga tandpetare ute i vedboden, vilka diskret läggas bredvid grisfötterna. Ingen vill ju att han ska gå med broskknutor mellan tänderna.
Julafton. Fröjd och gamman? No way folks. Här gäller det att hålla god min i elakt spel. Se bara hur min onda kusin Olivia tvingar mig att uppträda på släktscenen! Vem som är vem? Det kan ni fundera på medan ni gnager på de glaserade revbensspjällen. För att travestera drottning Victoria: sprattla på benen och tänk på att snart är det bara ett år kvar till nästa prövning. (Tro inte att de giva mig böcker som plåster på såren! Ack nej, här gälla grälla prydnadsaker som de fyndat i grannarnas soptunnor.)
Årets Man Booker Prize vinnare Hilary Mantel har skrivit en egen version av Askungen; 20 år efter att hon red mot solnedgången med sin prins. Här är hennes novell Cinderella in Autumn publicerad i The Guardian 19 december. Varning. Den slutar inte som sagor plägar göra, fast det har ni förmodligen redan räknat ut.
Vad kan en dam av Camelias rang säga mer än att Paul Auster har inte bara en sängkammarblick, utan också ett gudabenådat handlag med orden? The perfect match. Maken må gnissla tänder av svartsjuka, men det är bara så Camelia tycker – utan att upphöra älska sin lagvigde man förstås. Paul Auster har gett mig många härliga läsupplevelser, men de sista två böckerna har inte fallit mig på läppen alls, tyvärr. Alldeles för olik den man jag lärt känna. Förändringar är aldrig lätta. Tro mig. Och jag hade inte någon som helst ambition att förändra mitt tyckande om Auster och då är det ännu svårare att smälta när Auster hittar på egna krumbukter i sitt skrivande. Efter gårdagens tips om Alice Munros senaste utgivning av en förhoppningsvis briljant novellsamling så klickade jag vidare och kom till Paul Austers ”Invisble”, som kom ut i oktober. Är den bra?, frågar jag mig . Är han ”min” Auster? Tystnad råder. Till och med tomtarna lyser med sin frånvaro. Jag har beslutat mig för att den här boken är en kandidat på inköpslistan när januari är över.Önskebok nr 2 tillsammans med Alice Munros senaste läggs in på nätbokhandelns vill-köpa-lista. Kanske har han hittat tillbaka till mitt hjärta? Okey då! Paul har aldrig lämnat mitt hjärta. Camelia är en trogen och lojal läsare som inte byter skor och favoritförfattare mer än nöden kräver.
From The Washington Post’s Book World/washingtonpost.com Reviewed by by Jeff Turrentine Paul Auster is best known as a writer of lean, genre-tinged novels whose unaffected prose belies their philosophical complexity. But he’s also one of our most playful novelists, a lover of narrative labyrinths on par with Borges, to whom he has often been compared. For some, Auster’s penchantfor romantic irony is a distracting tic; for others, it’s why they enjoy reading him in the first place. His latest novel, ”Invisible,” finds him returning to the same thematic territory he has long occupied — the four-way intersection of memory, language, fate and self-discovery — with that playfulness very much intact. His subject here is the memoirist’s subjective truth, and his object is to get us thinking about the ways in which it is constructed, edited and processed into what we think of as objective reality. In the first of the novel’s four sections we meet Adam Walker, an undergraduate at Columbia University with writerly aspirations who likes to translate French verse in his free time. Already we think we can hear the hum of the metafictional machinery starting up: Walker reminds us not only of Marco Fogg, the hero of Auster’s 1989 novel ”Moon Palace” (same university, same proclivities) but also of Auster himself, who attended Columbia during the late 1960s and translated French poetry as he dreamed of becoming a writer. If we also happen to know that Auster has written novels in which characters from his previous books make appearances (”Travels in the Scriptorium”), as well as novels in which he interpolates himself into the plot (”City of Glass”), then we suspect we may be headed once again into the hall of mirrors. Are we? Of course we are. As we learn of Adam’s relationship with Rudolf Born, a supercilious Columbia professor, and Margot, Born’s lover, everything reinforces our belief that we are reading a tale narrated in the first person by Adam, about events that have taken place in his past. In fact, as we learn in the next section, we have actually been reading a fragment of Adam’s unpublished memoir — a fragment that is being shared with us by a successful novelist named James Freeman, who knew Adam when they attended Columbia together 40 years ago. Adam, now sick and dying, has asked his old friend to look at the chapter and share his opinion. When Freeman writes back encouragingly, Adam admits to him that he’s having trouble continuing. Freeman responds by suggesting that Adam try writing the next section in a different narrative voice — the bifurcation of voices being a trick that had liberated Freeman from his own writer’s block when composing his own memoir years earlier. Do I even need to mention that Auster’s first book was a memoir (”The Invention of Solitude”) divided into two parts, with the first part employing the first-person voice and the second part employing the third-person voice? By this point in ”Invisible,” we have traveled so deep into the hall of mirrors that we may be feeling dizzy. ”If I hadn’t been told it was a true story, I probably would have plunged in and taken those sixty-plus pages for the beginning of a novel,” Freeman tells us, before adding parenthetically that ”writers do, after all, sometimes inject characters who bear their own names into works of fiction.” (Auster must have taken the rest of the day off after typing those words, and he deserved to.) Later in the novel, Freeman becomes the editorial custodian of his old friend’s uncompleted memoir. Auster’s final bit of mischief is to make Freeman himself unsure as to what he’s holding in his hands. Was Adam telling the truth about Rudolf Born? Was he making things up, projecting his own skittering subjective truth onto the stone tablet of objective reality? Freeman’s only choice, he decides after consulting with Adam’s sister and the other women in his life, is to publish the memoir under his own name, as a hybrid of fiction and memoir. (And his own name, it will come as no surprise, is not really James Freeman.) ”I sometimes confuse my thoughts about the world with the world itself,” says one character at the end of ”Invisible.” ”I’m sorry if I offended you.” Some undoubtedly will be offended; you either enjoy the dizzy feeling you get from being lost in the funhouse, or you feel queasy and head for the exit. One hopes that, in this case, readers will stay for the duration. The pleasures found inside are well worth the labor required to uncover them. For good measure, Auster ends his novel with an image that seems borrowed from his 1990 novel ”The Music of Chance”: people hard at work chiseling large stones into smaller ones — laboring, like readers, like writers, to reduce unwieldy, monolithic life into memories and stories that can be passed around and shared.
Copyright 2009, The Washington Post. All Rights Reserved.
Alice Munro har rätteligen fått uppmärksamhet även i Sverige och det är med största glädje som jag ser att hon har kommit ut med en ny novellsamling, (320 sid.), som heter Too Much Happiness. Den blev utgiven i november detta år och kan vara något att dämpa nyårsångesten med… Ni vet, alla löften man gör i uppståndelsen över fyrverkerier, Mr Bean, Plankan, Grevinnan och Betjänten, den mystifika hummern, oxfilé Wellington, gorgonzolasåsen och champagneduschen?
Amazon Best Books of the Month, November 2009: ”She hated to hear the word ‘escape’ used about fiction. She might have argued, not just playfully, that it was real life that was the escape. But this was too important to argue about.” Taken from a story called ”Free Radicals,” this line may be the best way to think about the lives unfolding in Alice Munro’s Too Much Happiness. Real life assaults her central characters rather brutally–in the forms of murder and madness, death, divorce, and all manner of deceptions–but they respond with a poise and clarity of thought that’s disarming–sometimes, even nonchalant–when you consider their circumstances. Her women move through life, wearing their scars but not so much wearied by them, profoundly intelligent, but also inordinately tender and thoughtful. There’s more fact than fiction to these stories, rich in quiet, precise details that make for a beautiful, bewildering read. –Anne Bartholomew
Vad kan jag säga? Jag vill ha boken. Men först måste jag knapra på knäckebrödet utan pålägg och den superbilliga ärtsoppan utan fläsk innan jag kan köpa denna lockande bok. Januari är sannerligen en prövning. Inga böcker. Inga goda fläskfilémiddagar. Inget vin. Inga bokinköp. Och så denna korsett som måste dragas åt extra hårt med benäget bistånd av min kära Sonya.
Canada är ett land i skuggan av sin stora granne USA, men det är vitalt och spritter av liv inom många områden – t ex litteraturen! Canada är mer än Margaret Atwood, Michael Ondaatje och Alice Munro. Canada är även Anne Carson. När boken kom ut på engelska spankulerade jag runt datorn länge medan jag grunnade på hurvida jag skulle beställa den eller inte.Vilken köplust jag hade att bekämpa! Men jag använde diverse köpförhindrande tekniker och därmed klarade jag av att vänta tills den kom på svenska. Det betydde nämligen att jag kunde få boken inför en recension för dagstidningen i la stada = insparade pengar som kunde läggas på andra bokköp. Det gäller att vara smart när man är en bokoholic. Röd självbiografi är en underbart udda bok. Jag kan inte säga annat. Efter att under hösten ha läst den så har den levat kvar i mitt inre. Huvudpersonen Geryon fick eget liv och han förbryllar och fascinerar mig.
Geryon, en pojke som också är ett rött bevingat monster, avslöjar sin själs vulkaniska landskap i en självbiografi som han börjar med när han är fem år gammal. När Geryon blir äldre lämnar han sin våldsamma bror och sin kärleksfulla men svaga mor. Han finner lindring bakom kameralinsen och i famnen på en ung man, Herakles. Geryons älskare är en känslokall dagdrivare som överger honom när han är som mest förälskad. När Herakles dyker upp efter flera års frånvaro konfrontreras Geryon på nytt med sitt plågsamma begär och ger sig ut på en resa som kommer att släppa lös hans kreativa fantasi i dess fulla vidd.
Är Röd självbiografi en roman, en långdikt eller versroman? Jag överlämnar åt di lärde att diskutera kategoriseringen. I mina ögon är boken en lång dikt, medan Carson själv definierar den som en versroman. Verkligheten ligger i läsarens öga och Camelias öga skådar ett mästerverk i den episka antika grekiska traditionen.
Det börjar med en liten inledning om dess antika arv och inspiration.
”Han kom efter Homeros och före Gertrude Stein, en svår period för en poet. Han föddes ungefär 650 f Kr på Siciliens nordliga kust i en stad som kallades Himera, han bodde bland flyktingar som talade en dialekt som var en blandning mellan chalcidiska och doriska. En befolkning som befinner sig i landsflykt hungrar efter språk och är medveten om att vad som helst kan hända. Ord studsar. Ord gör vad de vill och vad de måste göra om man låter dem göra det. Stesichoros ord samlades i tjugosex böcker av vilka återstår cirka ett dussin titlar samt åtskilliga fragmentsamlingar. Man vet inte så mycket om hans arbetsliv (förutom den berömda historien om att han bländades av Helena; se Appendix A, B, C). Han tycks ha haft stora framgångar. … (citat s. 11). ”Då är Geryion ett mer lätthanterligt exempel. Geryon är namnet på en karaktär i en gammal grekisk myt och om denne skrev Stesichoros en väldigt lång lyrisk dikt på dactylo-epitritisk meter med triadisk struktur. Det som finns kvar är ungefär åttiofyra papyrusfragment och ett halvt dussin citat, vilka går under namnet Gerynoneis (”Geryon-Materialet”) i standardutgåvor. Dessa berättar om ett märkligt bevingat rött monster som bodde på en ö som hette Erytheia (som är ett adjektiv och som helt enkelt betyder ”Det röda stället”) och stillsamt vaktade en magisk röd boskapshjord, ända tills en dag då hjälten Herakles kom farande över havet och dödade honom för att ta hans boskap. Herakles var en viktig grekisk hjälte och att förinta Geryon utgjorde ett av hans kända stordåd. Om Stesichoros hade varit en mer konventionell poet hade han kanske utgått från Herakles synvinkel och snickrat ihop en rafflande redogörelse för kulturens seger över monstrositeten. Men istället erbjuder de kvarvarande fragmenten av Stesichoros dikt ett förföriskt och gäckande tvärsnitt av scener – både stolta och medlisamma – utifrån Geryons egen erfarenhet. Vi ser den röd pojkens liv och hans lilla hund. En intensiv scen med hans mor, som sedan bryts. Insprängda glimtar av Herakles som närmar sig över havet. En blixt från himlens gudar som pekar mot Geryons dom. Själva striden. Ögonblicket när allt plötsligt går sakta och Herakles pil klyver Geryons skalle. Vi ser Herakles döda den lilla hunden med sin berömda klubba. Men det får räcka som företal. Ni kan själva svara på frågan ”Vilken skillnad gjorde Stesichoros?” genomom att ta del av hans mästerverk. Om ni tycker att texten är svår är ni inte ensamma. Tiden har inte varit nådig mot Stesichoros. Inget stycke som överskrider trettio rader har citerats av honom, och papyrusbitar (som fortfarande hittas: de senaste fragmenten upptäcktes i egyptiska arkiv 1977) undanhåller minst lika mycket som de berättar.” … ”Hur det än må vara låter sig fragmenten från Geryoneis läsas som om Stesichoros hade satt ihop en lång narrativ dikt och sedan rivit sönder den i bitar och begravt bitarna i en ask tillsammans med några sångrader och föreläsningsanteckningar och köttrester. Numren på fragmenten berättar grovt räknat i vilken ordning bitarna föll ur asken. Man kan förstås skaka asken ännu mer. ”Belive in me for meat och for myself”, som Gertrude Stein säger. Här. Skaka. (citat s. 12-13).
Anne Carson antog utmaningen från Stesichoros ask och arrangerade fragmenten till en unik historia. Röd självbiografi är en modern, och antik, versroman, eller lång dikt, som väcker slumrande arkaiska minnen i mitt sinnes djup. Och ja, den är grym. Antika dramer är grymma och så är denna moderna myt/versroman/långa dikt. Det är som livet: underbart, sorgligt och grymt. C G Jung hade talat om det kollektivt omedvetna här. Röd självbiografi är 135 sidor kort och en oändlighet lång . Jag säger bara: Anne Carson är mycket begåvad och Röd självbiografi blev året läsupplevelse. Den är inte lättläst och kräver myckenhet av ”idisslande”, som religionsprofessor Owe Wikström brukar tala om. Men det är just det som kräver en aktiv insats av läsaren som brukar skapa den största läsupplevelsen. Jag måste medge att de antika grekiska texterna oftast har framkallat dolda gäspningar, men i Carson händer väcktes myten till liv och fick en aktualitet som fängslar. Ett riktigt hjältedåd bara det. Alla former av litteratur har sin plats och så även denna. Har ni en kräsen släkting eller vän som ni vet älskar böcker: Röd självbiografi är den perfekta julklappen.
Medan nordanvinden viner runt Camelias herrgård och minusgraderna nyper kinderna juläppelröda så haver jag läst ut Catherine O´Flynns ”What Was Lost”. (Se här tidigare inlägg). Den finns också på svenska med titeln” Händelser vid Green Oaks galleria”.
Året är 1984. En dag försvinner den tioåriga Kate Meaney – fast egentligen har hon länge varit på väg att försvinna, tona bort. Hon har inga föräldrar kvar och den enda anhöriga är mormor som flyttade till Kate på ett villkor: att Kate inte skulle vara mer krävande än om hon var en inneboende som hyrde en del av bostaden. Gradvis blir Kate mer och mer osynlig för sin omgivning och hon startar en detektivbyrå med hjälp av sin leksaksapa. Kate ger sig ut på jakt efter skurkar och brott i den nya köpgallerian Green Oaks. Tjugo år senare så ser nattvakten Kurt en flicka med en leksaksapa på videomonitorn. Tillsammans med Lisa, en desillusionerad assisterande butiksföreståndare på en musikaffär, börjar de söka efter flickan. Lisa har sina egna skäl för hjälpa Kurt. Hennes bror var en av de huvudmisstänkta vid Kates försvinnande och försvann själv.
Köpgallerian Green Oaks spelar en så stor roll i romanen att den är en egen karaktär, med ett eget liv. Green Oaks är landskapet och skurken; en monolit byggd av girighet och anonym konsumtion. Bakom de spegelklädda dörrarna ringlar olycksbådande korridorer och återvändsgränder. Om man är katolik passar skärselden som beteckning för det som pågår där för tusentals anställda. Och monoliten växer och slukar för varje år mer och mer av Birminghams vidsträckta mark.
”What Was Lost” är en gripande och välskriven roman. Karaktärerna griper fatt i en omedelbart och runt dem spinns en intrikat väv av händelser som är sorgliga, dråpliga och oförutsägbara.Språket är kraftfullt och målande. Det handlar om Kate som inte blir sedd och bekräftad av de vuxna runt henne. Hon sviks av de som skulle skydda henne, älska henne och leda henne in i vuxenlivet. Nattvakten Kurt, som lider av sömnstörningar, har sina egna demoner att brottas med och så Lisa som är besviken, bitter och har förlorat hoppet. Hon vill veta vad som hände hennes bror. Vad krävs det för att bli funnen när man är osynlig? Den frågan ställer O´Flynn med sin bok. Parallellt med det centrala temat granskar hon kritiskt vår konsumsionshysteri. Samhällskritik och barns villkor i denna tid.
Kate DiCamillo har skrivit en underbar liten bok:Trollkarlens elefant. Jag impulsköpte boken när jag såg den i Adlibris bokklubb för barn och tänkte att mina barn tycker säkert om den. Själv blev jag begeistrad värre i Trollkarlens elefant och såg fram emot att läsa den för barnen. Hur blev det? Tja, ätteläggen började bråka och hade inte alls tid att lyssna… Jag försökte i flera kvällar att läsa den tillsammans med dem, men det ville sig inte riktigt. På ena fliken står det att boken handlar om kärlek och magi. Jag vill lägga till längtan och ensamhet också.
Den föräldralöse Peter bor hos en soldat som är förmyndare för honom. En dag går han till torget med en florin i handen för att köpa fisk och bröd. På marknaden finns ett tält. Det tillhör en spåkvinna som lovar besvara de djupaste frågor som kan ställas. Peter tänker på att han vill veta om hans syster lever och ger spåkvinnan florinen. Hon säger att elefanten kommer att leda honom till hans syster. Samma kväll står en trollkarl på Bliffendorfs Operahus scen och har ett uppträdande. Han hade tänkt sig att trolla fram en bukett liljor – men det dimper ned en elefant. Berättelsen kan börja.
Illustrationerna är, som jag har sagt tidigare, underbara. DiCamillos språk är sirligt gammeldags och många ord är långa och inte vanliga idag. Däri ligger de svårigheter som mina barn hade med boken, tror jag. Hur mycket jag än läste i deras ålder så betyder det inte att mina egna barn läser lika mycket. Idag lever vi ett mycket mer visuellt samhälle där läsandet är en konstart som är rätt mödosam att tillägna sig. Som jag släpat hem kassar av barnböcker, prenumererat på En Bok För Alla; toppenböcker för barn!), släpat dem runt på biblioteket medan mamma har lyriskt babblat på om än den ena än den andra boken, fikat med dem på nämnda bibliotek för att göra besöken ännu festligare, och läst på kvällarna med dem – så har de tyvärr inte ännu anammat den bokliga livstilen som jag så tidigt antog, (6 år). Nu har jag ensam läst boken och när jag lägger den ifrån mig blir slutdömet: Trollkarlens elefant är en fantastisk saga, men den är för äldre barn och vuxna. Jag tänker på 12 år och uppåt, om jag ska utgå från mina egna barn och den kunskap jag har om 7-10-åringars läsvanor. Ska jag tänka på mig själv så hade den här boken varit perfekt när jag var i 9-10-års åldern, men jag älskade att läsa och dåtidens programutbud på televisionen var ytterst begränsat för barn, vilket innebar att man fick sysselsätta sig med annat än att se på teve. Nu hoppas jag att det finns många många barn där ute som tycker om att läsa därför att det här är en pärla. Själva historien är förunderligt tidlös, men ändå gammal. Intrigen är gåtfull och lockande. Berättelsen skimrar av sagans mystik, som en stjärna på himlen som lockar och blinkar. Jag ger inte upp. En dag ska jag plocka ned boken från bokhyllan och prova igen. Jag vill så gärna dela denna läsupplevelse med de som är mig kärast. Mina barn. De förtjänar att lära känna Peter, elefanten, trollkarlen och Adele.
27 december 2009 
Atwood Margaret, Bästa läset 2000-talet, Carson Anne, Hustvedt Siri, Ondaatje Michael, Oyeyemi Helen, Oz Amos, Rowling J K, Shields Carol, Yehoshua Abraham 
Barn & ungdom, Filmade böcker, Skönlitteratur 
Ha en riktigt underbar julafton! God Jul!
Årets Man Booker Prize vinnare 
Vad kan en dam av Camelias rang säga mer än att Paul Auster har inte bara en sängkammarblick, utan också ett gudabenådat handlag med orden? The perfect match. Maken må gnissla tänder av svartsjuka, men det är bara så Camelia tycker – utan att upphöra älska sin lagvigde man förstås. Paul Auster har gett mig många härliga läsupplevelser, men de sista två böckerna har inte fallit mig på läppen alls, tyvärr. Alldeles för olik den man jag lärt känna. Förändringar är aldrig lätta. Tro mig. Och jag hade inte någon som helst ambition att förändra mitt tyckande om Auster och då är det ännu svårare att smälta när Auster hittar på egna krumbukter i sitt skrivande. Efter gårdagens tips om Alice Munros senaste utgivning av en förhoppningsvis briljant novellsamling så klickade jag vidare och kom till Paul Austers 
From Publishers Weekly
Alice Munro har rätteligen fått uppmärksamhet även i Sverige och det är med största glädje som jag ser att hon har kommit ut med en ny novellsamling, (320 sid.), som heter
Canada är mer än Margaret Atwood, Michael Ondaatje och Alice Munro. Canada är även
Geryon, en pojke som också är ett rött bevingat monster, avslöjar sin själs vulkaniska landskap i en självbiografi som han börjar med när han är fem år gammal. När Geryon blir äldre lämnar han sin våldsamma bror och sin kärleksfulla men svaga mor. Han finner lindring bakom kameralinsen och i famnen på en ung man, Herakles. Geryons älskare är en känslokall dagdrivare som överger honom när han är som mest förälskad. När Herakles dyker upp efter flera års frånvaro konfrontreras Geryon på nytt med sitt plågsamma begär och ger sig ut på en resa som kommer att släppa lös hans kreativa fantasi i dess fulla vidd.
Året är 1984. En dag försvinner den tioåriga Kate Meaney – fast egentligen har hon länge varit på väg att försvinna, tona bort. Hon har inga föräldrar kvar och den enda anhöriga är mormor som flyttade till Kate på ett villkor: att Kate inte skulle vara mer krävande än om hon var en inneboende som hyrde en del av bostaden. Gradvis blir Kate mer och mer osynlig för sin omgivning och hon startar en detektivbyrå med hjälp av sin leksaksapa. Kate ger sig ut på jakt efter skurkar och brott i den nya köpgallerian Green Oaks. Tjugo år senare så ser nattvakten Kurt en flicka med en leksaksapa på videomonitorn. Tillsammans med Lisa, en desillusionerad assisterande butiksföreståndare på en musikaffär, börjar de söka efter flickan. Lisa har sina egna skäl för hjälpa Kurt. Hennes bror var en av de huvudmisstänkta vid Kates försvinnande och försvann själv. 
Kate DiCamillo 
vanliga idag. Däri ligger de svårigheter som mina barn hade med boken, tror jag. Hur mycket jag än läste i deras ålder så betyder det inte att mina egna barn läser lika mycket. Idag lever vi ett mycket mer visuellt samhälle där läsandet är en konstart som är rätt mödosam att tillägna sig. Som jag släpat hem kassar av barnböcker, prenumererat på En Bok För Alla; toppenböcker för barn!), släpat dem runt på biblioteket medan mamma har lyriskt babblat på om än den ena än den andra boken, fikat med dem på nämnda bibliotek för att göra besöken ännu festligare, och läst på kvällarna med dem – så har de tyvärr inte ännu anammat den bokliga livstilen som jag så tidigt antog, (6 år). Nu har jag ensam läst boken och när jag lägger den ifrån mig blir slutdömet: Trollkarlens elefant är en fantastisk saga, men den är för äldre barn och vuxna. Jag tänker på 12 år och uppåt, om jag ska utgå från mina egna barn och den kunskap jag har om 7-10-åringars läsvanor. Ska jag tänka på mig själv så hade den här boken varit perfekt när jag var i 9-10-års åldern, men jag älskade att läsa och dåtidens programutbud på televisionen var ytterst begränsat för barn, vilket innebar att man fick sysselsätta sig med annat än att se på teve. Nu hoppas jag att det finns många många barn där ute som tycker om att läsa därför att det här är en pärla. Själva historien är förunderligt tidlös, men ändå gammal. Intrigen är gåtfull och lockande. Berättelsen skimrar av sagans mystik, som en stjärna på himlen som lockar och blinkar. Jag ger inte upp. En dag ska jag plocka ned boken från bokhyllan och prova igen. Jag vill så gärna dela denna läsupplevelse med de som är mig kärast. Mina barn. De förtjänar att lära känna Peter, elefanten, trollkarlen och Adele.
Senast kommenterat